lördag, mars 12, 2016

Come back

Det bubblar i mig. Inuti mig finns så mycket som vill ut. Jag vill säga så mycket och ställa så mycket på sin spets.

Men som vanligt har jag mer att säga än vad som finns tid till.

Det låter väl helt obegripligt. Att jag sitter och formulerar mig just nu, men egentligen inte har tid.

Och det är det som skaver.

Under många år har jag längtat och väntat på den där dagen när allt jag kämpat för rullar på, när jag har tid att sitta och fundera, att vrida ut och in på allt jag lärt mig i livet. När jag kan få ner allt på papper, i en struktur som blir begriplig för fler än mig.

Men det verkar aldrig hända.

Att jag verkligen får den där tiden att kommunicera. För jag är så upptagen av att göra. Hela tiden.

Och jag älskar det. Mitt liv är aldrig tråkigt. Ständigt nya dilemman som måste övervägas, nya strulpellar som måste få lite tuff kärlek, pengar som måste förtjänas och kärleksaffärer som får mig ur balans.

Men allt jag lär mig i mitt liv är viktiga insikter, det är kunskap som förtjänar att kämpas för. Jag ser utvecklingsmöjligheter och massor av potential runtomkring mig, men ingen som kämpar för att på riktigt göra politik av det. Så att det skapas förutsättningar.

Jag klev av mina förtroendeuppdrag i Folkpartiet, numera Liberalerna, inför valet 2014.

Under hela 2015 har jag kämpat med stora motgångar i mitt privatliv, så det var verkligen tur att jag inte hade fritiden full av politik då. Jag tog tacksamt emot dagen när min visstidsanställning hos ett vårdbolag upphörde maj 2015,  och blev till och med sjukskriven ett par månader på sommaren 2015. Under min sjukskrivning visade sig en del vänner inte vara vänner. Livet kändes som en enda lång kamp för överlevnad.

Och jag är förundrad över hur jag aldrig ger upp. Hur jag mitt i allt detta kaos ändå lyckades påbörja ett sedan länge planerat projekt, som ännu inte är helt i hamn, men på god väg. Hur några få, kanske två, tre stycken personer ständigt stod bakom mig och aldrig, aldrig svek mig.

Varje motgång gör en starkare. Det är jag övertygad om. Och jag har lärt mig den svåraste läxan på länge, kanske den svåraste i mitt liv, att människor jag verkligen litat på vill skada mig. Och det har gjort mig mer hårdhudad. Vilket jag behövde. Jag har alltid varit naiv och vek för människors behov. Det har varit som en drivkraft i mig att hjälpa och stötta andra, även till priset av mig själv, min plånbok och - tråkigt att erkänna - mina barn.

Nu känner jag mig helt oövervinnlig. Min kraft är tillbaka med full styrka. Och jag kan inte låta bli att längta till politiken. Inte nödvändigtvis partipolitiken, men samhällsbyggandet. Debatten. Kraften i människors val.

Och samtidigt ser jag på. Utifrån. Som en helt vanlig medborgare utan påverkansmöjligheter. Jag ser på när Sverige befinner sig i en sällan skådad tid, där turbulens och dynamik blandas med byråkrati och feghet. Varje dag tär det i mig att så få vet vad de pratar om, att de som pratar famlar och att de som vet håller tyst.

Jag har varit tyst alldeles för länge nu. Men jag vet inte hur jag ska börja. Beskriva vad jag ser och vad jag tydligt vet behöver ändras. Det enda jag kan uttrycka kort och gott är att jag bönar och ber av hela min själ att Liberalerna blir större och finns i regeringen nästa mandatperiod. Jag ser inget annat parti som kan hantera det Sverige vi befinner oss i 2016.


Inga kommentarer: