fredag, oktober 07, 2016

Allt som behövs för att rädda hundratals kvinnor och barn från krigets Syrien.

Jag sitter helt tom på sängkanten. Totalt förvirrad känner jag att mitt sista hopp om att Sveriges regering arbetar för mänskliga rättigheter har försvunnit. En tjänsteman på Utrikesdepartementet har precis besvarat min fråga om min bästa väns syster. Hans svar säger allt: ”– Regeringen har bestämt det så här. ”

I debatten nämns allt som oftast det stora antalet män som söker asyl i Sverige. - Var är kvinnorna? frågar vi oss. Det finns förstås förklaringar till detta som är främmande för många av oss som vuxit upp i ett land där kvinnor bär stort ansvar för både barn, familjens försörjning och axlar merparten av den offentliga välfärden. Om Sveriges regering hade börjat bomba våra svenska byar och städer hade den svenska kvinnan inte varit sen med att försöka hitta en fristad åt sina barn och sin familj. Kanske hade hon lämnat sin man och sina barn hos en kusin på landet för att senare hämta dem när hon hittat trygghet i ett nytt land i, i en ny kontext.

Men nu är det inte svenska ”jämställda” byar som bombas. Nu är det städer i Syrien. Miljonstäder.

De syrier jag lärt känna i Sverige har mestadels varit pappor. Pappor som hittat en i Syrien relativt säker plats, oftast i Damascus (Huvudstaden som kontrolleras av regeringstyrkorna och därför inte bombas) för sin fru och sina barn, medan de själva har tagit sig genom en osäker och mörk, olaglig väg genom Europa för att finna ett land att söka asyl i. Flykten har varit som en kapplöpning mot tiden. Syriens regering fortsätter sina bombningar och lösa grupperingar av oppositionella försöker hålla emot. Samtidigt växer de fanatiska terroristgrupperna i laglöshetens kaos och ingen går säker.

Papporna tog sig norrut till Turkiet på laglig väg. Väl där började resan som måste ske på olaglig väg. Det finns inget annat sätt att ta sig till Europa för en syrisk medborgare än att korsa gränsen olagligt. Men den dagen pappan väl befinner sig i ett EU-land har han rätt att söka asyl, som hundratals, ja tusentals, syriska pappor har gjort det senaste året. Under sin resa mot tryggheten har han kontakt med sina barn och sin fru, dagligen. Så länge det finns elektricitet i Damascus finns det laddade mobiltelefoner och barnen kan säga god natt via videochatten. Nätet kanske inte är det bästa, men sin pappas röst kan man i alla fall höra medan man hoppas att pappa snart ska hitta en bombfri plats, ett hus eller ett hem där man kan sova utan att vara rädd. Men just nu är pappa på flykt undan gränspoliser och han sover under bar himmel med sin mobiltelefon innanför undertröjan och skärpet, så ingen ska stjäla den i sömnen.

De tusentals pappor som till slut nådde oss i Sverige, fick lämna sina fingeravtryck och blev satta på bussar ut till olika asylboenden. Där fick de en säng att sova i och tillgång till dusch och toalett.

Hade de papporna fått välja - hade de nu, när de funnit säkerhet, bytt sin plats mot deras fruar och barn. Men så fungerar inte systemet.  Nu väntar handläggningstid på migrationsverket för att pröva deras skäl för asyl. För de syriska papporna handlar det om att Migrationsverket ska kunna fastställa att de verkligen är syrier. Individuella skäl spelar mindre roll. Det är fullskaligt krig i Syrien och alla som befinner sig i landet (medborgare eller palestinska flyktingar som under decennier haft uppehållstillstånd i Syrien) och inte har något annat säkert land att bosätta sig i, har asylskäl i Sverige.

Efter ungefär ett år av väntan och längtan får till slut pappan beskedet att Migrationsverket har fastställt hans syriska identitet och att han därmed får stanna i Sverige. Han har fått asyl. Vi kan bara föreställa oss hur hans barn har längtat och väntat under detta året.
Nu, och först nu, kan hans fru och barn ansöka om att få resa till Sverige på laglig väg så att familjen kan vara tillsammans och börja leva utan bomber, kidnappningar och död.

Hur ansöker man då om att få komma till sin pappa i Sverige? Migrationsverket har ett system där ansökan kan göras online, mängder av frågor ska besvaras och giltligt pass ska finnas. Efter att ansökan är inlämnad ska en intervju genomföras IRL* på en svensk ambassad där även beslutet om asyl eller ej ska hämtas IRL. Vad jag inte förstår. Det övergår allt sunt förnuft, all mänsklig logik – att denna intervju för syriska medborgare endast får utföras på fem utvalda ambassader; Amman i Jordanien, Ankara i Turkiet, Kairo i Egypten, Abu Dhabi i Duabi och Riyadh i Saudiarabien.

Nu befinner sig den syriska mamman och barnen i en återvändsgränd. För hon har inte en chans att resa till någon av dessa fem ambassader. Ingen av dessa länder tar emot syriska medborgare. Fram till januari 2016 kunde syriska medborgare resa till Turkiet men inte längre. Någonstans på vägen bestämde sig Turkiet för att ”hjälpa” EU att stoppa syriska flyktingar.
Familjen satte allt på spel och tog det smärtsamma beslutet att chansa. Pappan tog den stora risken att fly olagligt till Sverige, han klarade det och väntade. Och väntade. Under tiden han väntade på att hans identitet skulle styrkas och asylbeslut tas, stängde Turkiet sin gräns för syrier och nu är resten av familjen fast.

Men det finns en lösning. Och det smärtar mig djupt att inte Sveriges regering fattar ett beslut snarast. Ett beslut som skulle rädda livet på alla de mammor och barn som vinkade adjö till sina pappor för ett år sedan. Beslutet som skulle rädda liv och som skulle göra hundratals familjer hela igen är att genast bemanna ambassaden i Khartoum (Sudan) med handläggare som kan genomföra intervjuer för familjeåterförening för syriska medborgare. Det finns flyg mellan Damascus och Khartoum och syriska medborgare är tillåtna att besöka Sudan. Ett enkelt regeringbeslut om att tillåta Syriska medborgare som har en anhörig (maka/make/barn) i Sverige genomföra sin intervju  på Ambassaden i Khartoum är allt som behövs. Allt som behövs för att rädda hundratals kvinnor och barn från krigets Syrien.

Gör det enda rätta. Se till att alla de ensamma pappor vi har gett asyl i Sverige får hit sina barn och sina livspartner. Vi kan inte hjälpa alla, men de vi har välkomnat, låt deras familjer få komma hit och bygga sin framtid här. Läk såren av saknad. Rädda liv. Öka kvinnokvoten. Whatever. Hitta vilka argument ni vill. Men GÖR NÅGONTING!!



* In Real Life


Fotnot: De barn som har pappor som tog sig till Tyskland får genomföra intervjuer i Beirut, Libanon. Den tyska ambassaden tillåter intervjuer på tyska ambassaden där. Sverige har dock ingen ambassad i Beirut utan endast ett konsulat. Dock har beslut tagits att öppna svensk ambassad i Beirut under 2017.

SKRIV UNDER UPPROPET

Du kan göra något! Du kan gå in och skriva under uppropet till Sveriges regering om att snarast öppna upp en avdelning på Khartoums ambassad: Gå till uppropet. Klicka här.


1 kommentar:

Ann-Cathrin Larsson sa...

Det är så sorgligt att man inte finner ord. Med regeringens tuffare politik vad gäller familjeåterförening är det nog många som ångrar att de lämnade familjen. Jag kräktes nästan då jag hörde Morgan Johansson stå i tv studion och prata om att männen bara behövde skaffa sig ett jobb så skulle familjen få komma hit.
Så överdjävligt syniskt! Men ditt förslag om ambassad i Sudan låter klokt. Jag kände inte till detta. Använd dina kanaler och lobba för det